Vänner forever?
De senaste dagarna har jag funderat över vad vänskap betyder för mig och när man kan kalla någon en vän. Vidare har jag funderat över när man ska/bör avsluta en vänskap, ifall man bör "arbeta på det" och om man ska ta upp en relation som man en gång har avslutat. Ämnet visade sig vara stort, ohanterligt och personligt och ska nog "omprövas" från fall till fall. Det känns som om man skulle kunna skriva en doktorsavhandling på ämnet vänskap, men jag tror jag nöjer mig med att bearbeta händelserna genom att skriva ett inlägg...
Orsaken till mina funderingar är ett telefonsamtal av en "fd" väninna som jag har "sagt upp" bekantskapet med för ca ett år sedan, för andra gången, bör jag väl tillägga.
"Have no friends not equal to yourself."- Confucious (551 - 497 BC) Chinese philosopher.
Hon är en av de mest godhjärtade, hjälpsamma, pålitliga människor jag har träffat och oftast trivdes jag väl i hennes sällskap. Men ibland kände jag att jag inte stod ut. Vi var alldeles för olika, med olika världsuppfattning, olika opinion om religion, politik, samhälle, ja, det mesta, faktiskt.
"To like and dislike the same things, that is indeed true friendship."- Sallust (86 - 334 BC) Roman historian
Och då har jag inte ens nämnt alla tillfällena då jag var nära att rymma från "tjejmiddagar" då det blev dags att lyssna och sjunga med(!) årets melodifestivallåtar! Gud, hur många gånger har jag inte övervägt att bara ställa mig upp och sticka? Iofs var jag nog en pain in the neck, satt där och led låtarna igenom och sedan krävde att få lyssna på "normal" musik. Hehe, verkade dock inte ha haft någon avskräckande effekt.
"And you shed not a single tear for the things that you didn't need
'cause you knew you were finally free." -Death Cab for Cutie
Hur kan det ha blivit så skevt, att hon betraktade mig som sin bästa väninna, mig kunde hon prata med, berätta alla sina problem för, samtidigt som jag enkelt har kunnat bryta med henne och släppa allt?
Ger jag - som hon har påstått - felaktiga signaler? Eller är det bara så att hon inte kan acceptera ett nej? I vilket fall som helst, så står jag här med dilemmat. Ska jag återuppta vår "vänskap" eller inte? Innan jag går vidare så måste jag spika fast att vi inte blev "ovänner" och inga praktgräl ägde rum innan våra vägar skildes åt. Enligt henne själv så förstod hon inte att jag bara slutade prata med henne, ringa till henne. Enligt mig själv har jag flera gånger uttryckligen sagt, att jag varken behövde eller stod ut med en vänskap där jag kände mig kontrollerad.
Har jag problem med nära relationer? Eller när relationer börjar bli för tighta? Fast jag har aldrig haft problem med det när det gällde pojkvänner...det är endast när det gäller väninnor. Så fort någon börjar ställa krav på mig eller ta för givet att vi "träffas varje lördag eftermiddag så då kan jag väl inte planera in något annat", då börjar det svartna för mina ögon. Jag känner mig låst, sluter mig inom mitt skal, har inget att ge längre.
"Too late we learn, a man must hold his friend unjudged, accepted, trusted to the end."- John Boyle O'Reilly
Jag tycks alltid ha massor med frågor och aldrig några svar. Det brukade också vara ett problem när vi umgicks med nämnda väninna. Hon älskade att plocka isär och analysera sönder allt. Jag tycker mer att det är bara att acceptera om jag inte förstår varför en viss sak händer eller varför jag handlar på ett visst sätt. Tiden kanske inte är mogen för mig att förstå.
Hon däremot gav sig aldrig så lätt. Hon ville alltid analysera varför jag inte ville analysera mina problem.
När hon upprepade gånger klagade på att hon inte förstod mig, då bad jag henne att låta bli, och istället acceptera mig. Så som jag är.
En vacker dag tackade jag för mig och sa att jag inte ville träffas mer för en morsa hade jag redan och det räckte gott och väl. Inte speciellt finkänsligt eller sofistikerat, jag vet.
"Friendship is delicate as a glass, once broken it can be fixed but there will always be cracks"
Vi talade inte med varandra i ca ett år, men så ringde hon en vacker decemberdag för några år sedan. Jag gick med på att börja träffas igen, försöka ta upp våran vänskap igen. Till en början var hon avvaktande, medan jag var ganska lättsam, eftersom vi har bestämt oss för att fortsätta där vi slutade. Hon tyckte det var konstigt. Hon ville prata om det. Gaaaaah! Det gjorde henne ont att jag tog på det så lätt. Ibland har jag en känsla av att hon vill överdramatisera allt. Hon är negativ till tusen, allt som kan gå fel, hoppas hon nästan att det ska gå fel, för att sedan kunna vältra sig i det. Hon skulle bli VÄLDIGT sårad om hon läste det här. Kanske borde jag skicka henne en länk...Ja, nu är jag elak. Det blir jag då och då, och jag kan inte ens säga att det inte var meningen. Jag känner hur det börjar klia i min panna och hur mina små djävulshorn sakta börjar bryta fram genom huden.
Efter några års förnyad vänskap var det åter dags att bryta. Tidigt en vår började jag märka att något tryckte min väninnas hjärta. Framåt mars, april förra året orkade hon inte hålla sig längre och allting bara vällde fram. Jag orkar inte med sådana här nu-ska-vi-prata-igenom-allt, och det helst hundraelva gånger.
"Men kick friendship around like a football and it doesn't seem to crack. Women treat it like glass and it falls to pieces" -Anne Lindbergh
Jag kände att "brytningarna" med henne var tusen gånger jobbigare än mina brytningar med mina pojkvänner. Och mina exar är jag riktigt god vän med idag. Tacka vet jag manliga vänner.
Vänner, pojkvänner, vänskap, och de avtryck de lämnar på ens personlighet går inte att radera från ens "being" (varande?) Visst har jag tänkt på henne många gånger, vid hennes födelsedag, vid jul, nyår, osv, eller när jag bara kände för att ta en fika och fråga vad som var nytt i hennes liv. Men jag övervägde noga varje gång vad det skulle innebära, vad följderna av ett telefonsamtal skulle bli. Och jag bestämde mig varje gång för att avstå från att kontakta henne.
Jag vet att jag bör låta bli att gå med på en försoning. Hon vill vara vän med mig bara om jag vill ge 100%. Jag kan tänka mig "part-time" vänskap. Jag orkar nog inte med all drama som det kommer att innebära.
Ibland när jag tänker på henne så ser jag ett stort, svart hål som oundvikligen kommer att dra mig till sig, suga in och förgöra mig med sin negativitet. Hon är som en tung sten fäst vid min ankel, kastad i djupaste och mörkaste vatten. Varför förstår hon inte att det är av ren självbevarelsedrift jag inte vill umgås med henne?
Men jag kan inte säga det till henne. Det skulle åsamka henne skada som hon skulle bära med sig hela livet och hon skulle slita upp sina sår vid behov, om inget annat gjorde ont just då. Nej, jag vill inte vara ansvarig för det. Jag har min egen kors att bära. Det är tungt nog. Minnen bleknar med åren, men det tar hemskt många år innan de faller sönder helt. Halveringstiden för sorg är lång och halveringstiden för dåligt samvete och självförebråelse ännu längre. Jag vet.
"And the days went by like paper in the wind. Everything changed, then changed again. It's hard to find a friend. It's hard to find a friend."- Tom Petty"
Hon har ringt igen. Vi har pratat i flera timmar. Det var trevligt. Jag känner mig kluven. Har vi en gång blivit riktigt nära vänner, så verkar det som om vi är dömda att dras med varandra livet ut. Eller i alla fall tills vi har lärt oss det vi ska lära av varandra.
Och det verkar som om allt är inte avslutat. Än har vi mycket kvar att lära.
Orsaken till mina funderingar är ett telefonsamtal av en "fd" väninna som jag har "sagt upp" bekantskapet med för ca ett år sedan, för andra gången, bör jag väl tillägga.
"Have no friends not equal to yourself."- Confucious (551 - 497 BC) Chinese philosopher.
Hon är en av de mest godhjärtade, hjälpsamma, pålitliga människor jag har träffat och oftast trivdes jag väl i hennes sällskap. Men ibland kände jag att jag inte stod ut. Vi var alldeles för olika, med olika världsuppfattning, olika opinion om religion, politik, samhälle, ja, det mesta, faktiskt.
"To like and dislike the same things, that is indeed true friendship."- Sallust (86 - 334 BC) Roman historian
Och då har jag inte ens nämnt alla tillfällena då jag var nära att rymma från "tjejmiddagar" då det blev dags att lyssna och sjunga med(!) årets melodifestivallåtar! Gud, hur många gånger har jag inte övervägt att bara ställa mig upp och sticka? Iofs var jag nog en pain in the neck, satt där och led låtarna igenom och sedan krävde att få lyssna på "normal" musik. Hehe, verkade dock inte ha haft någon avskräckande effekt.
"And you shed not a single tear for the things that you didn't need
'cause you knew you were finally free." -Death Cab for Cutie
Hur kan det ha blivit så skevt, att hon betraktade mig som sin bästa väninna, mig kunde hon prata med, berätta alla sina problem för, samtidigt som jag enkelt har kunnat bryta med henne och släppa allt?
Ger jag - som hon har påstått - felaktiga signaler? Eller är det bara så att hon inte kan acceptera ett nej? I vilket fall som helst, så står jag här med dilemmat. Ska jag återuppta vår "vänskap" eller inte? Innan jag går vidare så måste jag spika fast att vi inte blev "ovänner" och inga praktgräl ägde rum innan våra vägar skildes åt. Enligt henne själv så förstod hon inte att jag bara slutade prata med henne, ringa till henne. Enligt mig själv har jag flera gånger uttryckligen sagt, att jag varken behövde eller stod ut med en vänskap där jag kände mig kontrollerad.
Har jag problem med nära relationer? Eller när relationer börjar bli för tighta? Fast jag har aldrig haft problem med det när det gällde pojkvänner...det är endast när det gäller väninnor. Så fort någon börjar ställa krav på mig eller ta för givet att vi "träffas varje lördag eftermiddag så då kan jag väl inte planera in något annat", då börjar det svartna för mina ögon. Jag känner mig låst, sluter mig inom mitt skal, har inget att ge längre.
"Too late we learn, a man must hold his friend unjudged, accepted, trusted to the end."- John Boyle O'Reilly
Jag tycks alltid ha massor med frågor och aldrig några svar. Det brukade också vara ett problem när vi umgicks med nämnda väninna. Hon älskade att plocka isär och analysera sönder allt. Jag tycker mer att det är bara att acceptera om jag inte förstår varför en viss sak händer eller varför jag handlar på ett visst sätt. Tiden kanske inte är mogen för mig att förstå.
Hon däremot gav sig aldrig så lätt. Hon ville alltid analysera varför jag inte ville analysera mina problem.
När hon upprepade gånger klagade på att hon inte förstod mig, då bad jag henne att låta bli, och istället acceptera mig. Så som jag är.
En vacker dag tackade jag för mig och sa att jag inte ville träffas mer för en morsa hade jag redan och det räckte gott och väl. Inte speciellt finkänsligt eller sofistikerat, jag vet.
"Friendship is delicate as a glass, once broken it can be fixed but there will always be cracks"
Vi talade inte med varandra i ca ett år, men så ringde hon en vacker decemberdag för några år sedan. Jag gick med på att börja träffas igen, försöka ta upp våran vänskap igen. Till en början var hon avvaktande, medan jag var ganska lättsam, eftersom vi har bestämt oss för att fortsätta där vi slutade. Hon tyckte det var konstigt. Hon ville prata om det. Gaaaaah! Det gjorde henne ont att jag tog på det så lätt. Ibland har jag en känsla av att hon vill överdramatisera allt. Hon är negativ till tusen, allt som kan gå fel, hoppas hon nästan att det ska gå fel, för att sedan kunna vältra sig i det. Hon skulle bli VÄLDIGT sårad om hon läste det här. Kanske borde jag skicka henne en länk...Ja, nu är jag elak. Det blir jag då och då, och jag kan inte ens säga att det inte var meningen. Jag känner hur det börjar klia i min panna och hur mina små djävulshorn sakta börjar bryta fram genom huden.
Efter några års förnyad vänskap var det åter dags att bryta. Tidigt en vår började jag märka att något tryckte min väninnas hjärta. Framåt mars, april förra året orkade hon inte hålla sig längre och allting bara vällde fram. Jag orkar inte med sådana här nu-ska-vi-prata-igenom-allt, och det helst hundraelva gånger.
"Men kick friendship around like a football and it doesn't seem to crack. Women treat it like glass and it falls to pieces" -Anne Lindbergh
Jag kände att "brytningarna" med henne var tusen gånger jobbigare än mina brytningar med mina pojkvänner. Och mina exar är jag riktigt god vän med idag. Tacka vet jag manliga vänner.
Vänner, pojkvänner, vänskap, och de avtryck de lämnar på ens personlighet går inte att radera från ens "being" (varande?) Visst har jag tänkt på henne många gånger, vid hennes födelsedag, vid jul, nyår, osv, eller när jag bara kände för att ta en fika och fråga vad som var nytt i hennes liv. Men jag övervägde noga varje gång vad det skulle innebära, vad följderna av ett telefonsamtal skulle bli. Och jag bestämde mig varje gång för att avstå från att kontakta henne.
Jag vet att jag bör låta bli att gå med på en försoning. Hon vill vara vän med mig bara om jag vill ge 100%. Jag kan tänka mig "part-time" vänskap. Jag orkar nog inte med all drama som det kommer att innebära.
Ibland när jag tänker på henne så ser jag ett stort, svart hål som oundvikligen kommer att dra mig till sig, suga in och förgöra mig med sin negativitet. Hon är som en tung sten fäst vid min ankel, kastad i djupaste och mörkaste vatten. Varför förstår hon inte att det är av ren självbevarelsedrift jag inte vill umgås med henne?
Men jag kan inte säga det till henne. Det skulle åsamka henne skada som hon skulle bära med sig hela livet och hon skulle slita upp sina sår vid behov, om inget annat gjorde ont just då. Nej, jag vill inte vara ansvarig för det. Jag har min egen kors att bära. Det är tungt nog. Minnen bleknar med åren, men det tar hemskt många år innan de faller sönder helt. Halveringstiden för sorg är lång och halveringstiden för dåligt samvete och självförebråelse ännu längre. Jag vet.
"And the days went by like paper in the wind. Everything changed, then changed again. It's hard to find a friend. It's hard to find a friend."- Tom Petty"
Hon har ringt igen. Vi har pratat i flera timmar. Det var trevligt. Jag känner mig kluven. Har vi en gång blivit riktigt nära vänner, så verkar det som om vi är dömda att dras med varandra livet ut. Eller i alla fall tills vi har lärt oss det vi ska lära av varandra.
Och det verkar som om allt är inte avslutat. Än har vi mycket kvar att lära.
Comments
Fast det låter som att det kanske inte kommer att funka. Du måste nog fundera ut vad du verkligen vill, om det är samvetet eller du som tänker tror jag.
Men jag känner inte någon av er så jag vet ju egentligen inget! ;)