Ungar
Exakt. Inte barn. Ungar.
Jag vill komma undan dem. Och kan inte. Irriterande.
I Budapest bodde jag hos mitt ex och hans nuvarande flickvän som väntar tvillingar. Hah! Gott åt honom! För några år sedan hade jag nog blivit väldigt ledsen men nu har jag tack och lov kommit över det där med tickande klockor. Gud, jag blir skrämd av vad hormonerna kan göra med en annars rätt så förnuftig varelse. På den tiden hade jag inget annat i huvudet än ett ihärdigt hamrande:BARN, BARN, BARN, jag var värre än Terminatorn himself med siktet inställt på fortplantning. Fast jag är lite på min vakt, hormoner kan vara lömska, vem vet, det kanske kommer en uppföljare, typ Jag-måste-skaffa-barn-innan-det-är-helt-kört, Återkomsten.
Medan jag var på besök hos pappa blev jag bjuden på fruns dotters sons födelsedag. Han fyllde fyra. Jag tackade artigt med jävligt bestämt nej. Slapp, men Gud bestraffade mig för det :D
Jag bestämde mig för att uppleva lite tågromantik, så istället för att ta flyget tillbaka till Budapest bokade jag biljett i en sovkupé med fyra sängplatser. Big mistake. Det visade sig att det fanns endast platser kvar i en kupé med sex sovplatser och jag hade den stora äran att sova ihop med ett ungt rumänskt par och ett ungerskt par med två UNGAR.
Alltså barnen skulle dela en sovplats vilket innebar sju (!) personer i en kupé. Förutom att det inte fanns någon luft kvar så kunde vi inte öppna fönstret på grund av ungarna, vi fick släcka tidigt för ungarna skulle sova och till råga på allt så vaknade de små djävlarna ca 4.45 och förde ett sådant liv att det andra paret gav upp och tillbringade resten av resan på korridoren. Jag proppade i mina hörlurar och höjde volymen så mycket jag kunde för att stänga ute icke-önskvärda skrikljud. Satte även på mig ovänliga, sura morgonminen och det höll dem borta från mig ett tag.
Senare tog en bensträckare och jag gjorde misstaget att inte ha på mig hörlurarna när jag kom tillbaka till kupén. Föräldrarna väntade bara på det. Efter ett inledande: "jag fattar inte hur någon kan ha så vackert lockigt hår - de var sluga, körde med smicker - slängde de sig över mig med tusen frågor om allt man kan tänka sig. Barnen var inte sena de heller, började kasta sina små läderbollar i min riktning. Jag gjorde inga försök till att fånga bollarna - till en början - men sedan började de komma allt närmare mitt ansikte och då var jag helt enkelt tvungen att avvärja attackerna. I ett obevakat ögonblick - från deras sida - kom jag snabbt på fötter och flydde fältet.
Egentligen är det inte likt mig att inte dra ut i krig när möjlighet ges, men jag har redan haft meningsskiljaktigheter med en tant tidigare samma morgon p g a att hon rökte i kupén och utan mat i magen och utan sömn blev jag rent av illamående. Tanten, som inte var mer än tio år äldre än jag, talade om för sin nyfunna kupéväninna att en krullig tjej - gud, vad alla störde sig på mitt hår - har försökt påverka hennes goda humör men att hon inte tillät det. Hon har ju precis sluppit ifrån "det onda" (läs: Rumänien) och hon skulle minsann se till att njuta av varenda ögonblick. Folk som just har blivit "fria" från en diktatur har en benägenhet att missupfatta ordet "demokrati". Jag kommer ihåg när gubbarna inte ville arbeta, eftersom "det är demokrati nu, jag gör vad jag vill!". Vad vår tant på tåget inte fattade, precis som gubbarna, var att när man inte är tvingad att hålla sig till järnhårda regler, då får man själv ta mera ansvar istället. Det här tänkte jag bara, men hade ingen lust att hålla föreläsning...den hade knappast blivit uppskattad och jag orkade inte öppna munnen i onödan. Plus, vad vet jag om ansvar egentligen?
Hon fortsatte att tala om mig i ett sarkastiskt tonfall, om hur jag kommer att förstå allt när jag får grått hår som hon - hallå, det finns ngt som heter hårfärg - och jag blev ännu mer irriterad så jag var tvungen att säga till att jag faktiskt stod en meter ifrån henne och hörde allt. Hon brydde sig inte så jag spottade bara fram med en stor portion förakt att hon var den mest primitiva varelsen jag någonsin har träffat.
... efter mig själv, kanske... men det sa jag inte högt.
På väg hem från Budapest var jag tidig med att checka in och fick en bra plats. En icke-fönsterplats, alltså. När jag kom upp på planet såg jag på långt håll min sittplats och var rätt glad för jag såg ingen annan sitta i stolarna bredvid min. När jag kom närmare fick jag syn på en liten människa som satt vid fönstret. Det var en kille på ca fem, som reste själv, med alla sina dokument i en papperspåse, hängande runt halsen. OK, en unge till. Precis vad jag behövde.
Men precis när vi skulle lyfta så kastade jag en sidoblick åt pojkens håll och fick syn på hans bruna händer som kramade armstödet så hårt att hans små fingertoppar vitnade. Det hände något med mitt stenhjärta. Nästan av sig självt flög min hand över till hans, strök lugnande över hans bara arm och jag frågade om det var första gången han flög. Jag fick världens bredaste och mest tacksamma leende som svar. Jag var fast för resten av resan, försökte svara på frågor som: varför slår det lock för öronen? och varför motorn låter mera nu? och nu? varför rör vingen på sig? varför sjunker vi ibland? varför det känns så skakigt? hur öppnar man matlådan? var slänger man skräp? när är vi framme? är vi över vatten nu? när är vi framme? och när är vi framme?
Chocken kom när jag hörde mig själv fråga: behöver du gå på toaletten? säkert? bäst att du går nu för när vi börjar närma oss kan det vara för sent. Fan! Har förskolläraren i mig kommit fram? För moderskänslor kan vi inte tala om. Jag smälter varje gång jag ser en baby men that´s it. Mamma får ta hem dem vackert och sköta om dem. Jag vill bara hålla i dem när de är rena och fina och doftar gott och är mätta och ler och gurglar. Sedan vill jag gå och läsa i fred. Eller bara sitta och fika i fred. (Hmmm, problemet är att det här inte är riktigt sant. Skulle någon av ovannämnda knyten ge ifrån sig minsta pip skulle jag förvandlas till ngn urmoder på bråkdelen av en sekund...yuck) ...hur som helst. Lillkillen på planet visade sig vara ett barn, faktiskt. Inte unge. Det var rätt trevligt men prcis lagom. Pappa skulle möta honom på flygplatsen. Där slutade mina "plikter" som stand-in morsa.
Vet inte ens varför jag drar upp det här ämnet. Kanske för att det är så övertydligt i mina gamla hemtrakter att är man kvinna och fyllda tjugonånting så SKA man ha barn, helt enkelt. Träffade en av min mors gamla arbetskamrater och konstigt nog kände hon igen mig. Efter några inledande artighetsfraser gick hon över till:
"Jaha, É., finns det någon bäbis?" (Inte:har du barn? nej, FINNS det någon bäbis. En sak. Ett projekt. Något man ska ha uppnått eller vad vet jag.)
"Nää."
"Nehej. Varför inte?" Och man såg nästan en sorts deltagande uttryck i hennes ansikte.
"Nää, det blev helt enkelt inte av." (It takes two, baby, it takes two... och här menar jag inte själva "tillverkningsprocessen" ;) )
Varför måste jag överhuvudtaget förklara mig?
Jag är medveten om att väldigt många vill men kan ej få barn, det bloggas om det och det ÄR verkligen ett fenomen som sprider sig alltmer. Men mycket av det här med att vi vill ha barn är indoktrinerat (förutom att det är en instinkt, förstås). Vi växer upp, gifter oss, skaffar barn och sedan lever vi för dem. Nja. Vi växer upp, men att gifta sig har börjat bli alltmer omodernt. Klart, det där med att vi växer upp, det har också börjat bli alltmer sällsynt... vi vill inte växa upp riktigt...det är kanske däfrör vi har så mycket ofrivillig barnlöshet? Naturen känner kanske av att vi inte är redo för att få barn, att ta hand om och ta ansvar för, när vi inte är vuxna själva?
Hmm, nu har jag snurrat in mig i det här ordentligt, så jag avslutar istället med en fin bild...
Det här är ett gammalt päronträd som har urholkats helt och är döende men som har skapat ett nytt liv och skyddar det med sin egen kropp.
Jag vill komma undan dem. Och kan inte. Irriterande.
I Budapest bodde jag hos mitt ex och hans nuvarande flickvän som väntar tvillingar. Hah! Gott åt honom! För några år sedan hade jag nog blivit väldigt ledsen men nu har jag tack och lov kommit över det där med tickande klockor. Gud, jag blir skrämd av vad hormonerna kan göra med en annars rätt så förnuftig varelse. På den tiden hade jag inget annat i huvudet än ett ihärdigt hamrande:BARN, BARN, BARN, jag var värre än Terminatorn himself med siktet inställt på fortplantning. Fast jag är lite på min vakt, hormoner kan vara lömska, vem vet, det kanske kommer en uppföljare, typ Jag-måste-skaffa-barn-innan-det-är-helt-kört, Återkomsten.
Medan jag var på besök hos pappa blev jag bjuden på fruns dotters sons födelsedag. Han fyllde fyra. Jag tackade artigt med jävligt bestämt nej. Slapp, men Gud bestraffade mig för det :D
Jag bestämde mig för att uppleva lite tågromantik, så istället för att ta flyget tillbaka till Budapest bokade jag biljett i en sovkupé med fyra sängplatser. Big mistake. Det visade sig att det fanns endast platser kvar i en kupé med sex sovplatser och jag hade den stora äran att sova ihop med ett ungt rumänskt par och ett ungerskt par med två UNGAR.
Alltså barnen skulle dela en sovplats vilket innebar sju (!) personer i en kupé. Förutom att det inte fanns någon luft kvar så kunde vi inte öppna fönstret på grund av ungarna, vi fick släcka tidigt för ungarna skulle sova och till råga på allt så vaknade de små djävlarna ca 4.45 och förde ett sådant liv att det andra paret gav upp och tillbringade resten av resan på korridoren. Jag proppade i mina hörlurar och höjde volymen så mycket jag kunde för att stänga ute icke-önskvärda skrikljud. Satte även på mig ovänliga, sura morgonminen och det höll dem borta från mig ett tag.
Senare tog en bensträckare och jag gjorde misstaget att inte ha på mig hörlurarna när jag kom tillbaka till kupén. Föräldrarna väntade bara på det. Efter ett inledande: "jag fattar inte hur någon kan ha så vackert lockigt hår - de var sluga, körde med smicker - slängde de sig över mig med tusen frågor om allt man kan tänka sig. Barnen var inte sena de heller, började kasta sina små läderbollar i min riktning. Jag gjorde inga försök till att fånga bollarna - till en början - men sedan började de komma allt närmare mitt ansikte och då var jag helt enkelt tvungen att avvärja attackerna. I ett obevakat ögonblick - från deras sida - kom jag snabbt på fötter och flydde fältet.
Egentligen är det inte likt mig att inte dra ut i krig när möjlighet ges, men jag har redan haft meningsskiljaktigheter med en tant tidigare samma morgon p g a att hon rökte i kupén och utan mat i magen och utan sömn blev jag rent av illamående. Tanten, som inte var mer än tio år äldre än jag, talade om för sin nyfunna kupéväninna att en krullig tjej - gud, vad alla störde sig på mitt hår - har försökt påverka hennes goda humör men att hon inte tillät det. Hon har ju precis sluppit ifrån "det onda" (läs: Rumänien) och hon skulle minsann se till att njuta av varenda ögonblick. Folk som just har blivit "fria" från en diktatur har en benägenhet att missupfatta ordet "demokrati". Jag kommer ihåg när gubbarna inte ville arbeta, eftersom "det är demokrati nu, jag gör vad jag vill!". Vad vår tant på tåget inte fattade, precis som gubbarna, var att när man inte är tvingad att hålla sig till järnhårda regler, då får man själv ta mera ansvar istället. Det här tänkte jag bara, men hade ingen lust att hålla föreläsning...den hade knappast blivit uppskattad och jag orkade inte öppna munnen i onödan. Plus, vad vet jag om ansvar egentligen?
Hon fortsatte att tala om mig i ett sarkastiskt tonfall, om hur jag kommer att förstå allt när jag får grått hår som hon - hallå, det finns ngt som heter hårfärg - och jag blev ännu mer irriterad så jag var tvungen att säga till att jag faktiskt stod en meter ifrån henne och hörde allt. Hon brydde sig inte så jag spottade bara fram med en stor portion förakt att hon var den mest primitiva varelsen jag någonsin har träffat.
... efter mig själv, kanske... men det sa jag inte högt.
På väg hem från Budapest var jag tidig med att checka in och fick en bra plats. En icke-fönsterplats, alltså. När jag kom upp på planet såg jag på långt håll min sittplats och var rätt glad för jag såg ingen annan sitta i stolarna bredvid min. När jag kom närmare fick jag syn på en liten människa som satt vid fönstret. Det var en kille på ca fem, som reste själv, med alla sina dokument i en papperspåse, hängande runt halsen. OK, en unge till. Precis vad jag behövde.
Men precis när vi skulle lyfta så kastade jag en sidoblick åt pojkens håll och fick syn på hans bruna händer som kramade armstödet så hårt att hans små fingertoppar vitnade. Det hände något med mitt stenhjärta. Nästan av sig självt flög min hand över till hans, strök lugnande över hans bara arm och jag frågade om det var första gången han flög. Jag fick världens bredaste och mest tacksamma leende som svar. Jag var fast för resten av resan, försökte svara på frågor som: varför slår det lock för öronen? och varför motorn låter mera nu? och nu? varför rör vingen på sig? varför sjunker vi ibland? varför det känns så skakigt? hur öppnar man matlådan? var slänger man skräp? när är vi framme? är vi över vatten nu? när är vi framme? och när är vi framme?
Chocken kom när jag hörde mig själv fråga: behöver du gå på toaletten? säkert? bäst att du går nu för när vi börjar närma oss kan det vara för sent. Fan! Har förskolläraren i mig kommit fram? För moderskänslor kan vi inte tala om. Jag smälter varje gång jag ser en baby men that´s it. Mamma får ta hem dem vackert och sköta om dem. Jag vill bara hålla i dem när de är rena och fina och doftar gott och är mätta och ler och gurglar. Sedan vill jag gå och läsa i fred. Eller bara sitta och fika i fred. (Hmmm, problemet är att det här inte är riktigt sant. Skulle någon av ovannämnda knyten ge ifrån sig minsta pip skulle jag förvandlas till ngn urmoder på bråkdelen av en sekund...yuck) ...hur som helst. Lillkillen på planet visade sig vara ett barn, faktiskt. Inte unge. Det var rätt trevligt men prcis lagom. Pappa skulle möta honom på flygplatsen. Där slutade mina "plikter" som stand-in morsa.
Vet inte ens varför jag drar upp det här ämnet. Kanske för att det är så övertydligt i mina gamla hemtrakter att är man kvinna och fyllda tjugonånting så SKA man ha barn, helt enkelt. Träffade en av min mors gamla arbetskamrater och konstigt nog kände hon igen mig. Efter några inledande artighetsfraser gick hon över till:
"Jaha, É., finns det någon bäbis?" (Inte:har du barn? nej, FINNS det någon bäbis. En sak. Ett projekt. Något man ska ha uppnått eller vad vet jag.)
"Nää."
"Nehej. Varför inte?" Och man såg nästan en sorts deltagande uttryck i hennes ansikte.
"Nää, det blev helt enkelt inte av." (It takes two, baby, it takes two... och här menar jag inte själva "tillverkningsprocessen" ;) )
Varför måste jag överhuvudtaget förklara mig?
Jag är medveten om att väldigt många vill men kan ej få barn, det bloggas om det och det ÄR verkligen ett fenomen som sprider sig alltmer. Men mycket av det här med att vi vill ha barn är indoktrinerat (förutom att det är en instinkt, förstås). Vi växer upp, gifter oss, skaffar barn och sedan lever vi för dem. Nja. Vi växer upp, men att gifta sig har börjat bli alltmer omodernt. Klart, det där med att vi växer upp, det har också börjat bli alltmer sällsynt... vi vill inte växa upp riktigt...det är kanske däfrör vi har så mycket ofrivillig barnlöshet? Naturen känner kanske av att vi inte är redo för att få barn, att ta hand om och ta ansvar för, när vi inte är vuxna själva?
Hmm, nu har jag snurrat in mig i det här ordentligt, så jag avslutar istället med en fin bild...
Det här är ett gammalt päronträd som har urholkats helt och är döende men som har skapat ett nytt liv och skyddar det med sin egen kropp.
Comments