Galenskap

Jag har känt mig lite underlig den här senaste veckan. Har haft något drömmande i blicken, tagit några extra varv runt valda lyktstolpar, sjungit lite småfalskt medan jag väntade på vagnen och trippat down the Avenue som om jag ägde stället. Har köpt ett nytt parfym, bytt mina stela kostymbyxor till baggy jeans, nu är det bara dreadlocks som fattas :D. Jag har alltid varit en periodare när det gäller kläder (öööh, och allt annat)...men det var evigheter sedan jag hade min senaste hippie-era... Plötsligt orkar jag inte se mina svart-vita kläder, det ska vara färg och blommor på flätade korgar...hjälp, håller jag på att förvandlas till en plastgran med blinkande ljusslinga?

Jag tror jag har blivit nersmittad av alla de här "sommar-kära" människorna. Det kramas och pussas och hånglas överallt, i parker, på vagnen, i varenda gatuhörn där de ska säga adjö (eller inte), vid fontäner, på caféer, bion , ja, överallt, ingenstans går man säker för dem. Antingen så stirrar man ögonen ur sig men låtsas vara blasé och försöker svälja så gott det går för att slippa drägla eller så knycker man på nacken och vänder bort huvudet demonstrativt. Töntigt.

Känner mig lite manodepressiv, går med studsiga steg ena minuten, är kär i allt och alla, i kärleken själv, för att i nästa sekund känna mig som förbytt och lite undrande över vem/vad i hela friden jag är kär i. Då kommer en känsla av olycklig kärlek(?) eller längtan efter att vara kär över mig istället, fast den är skön den med.

Så "love is in the air"...vilket innebär att jag behöver ett ordentligt regn som sköljer bort det...eller en prins på svart/vitt/gung/käpp häst. vilket som. eller till fots. jag är inte så kräsen. jag är kluven. vill tillbaka till min dvala då jag inte längtade efter någon. njuter av känslan av att känna saknad. öh?

...andra saker har börjat hända också. mina sinnen har börjat vakna till liv igen...jag upptäcker allt oftare att jag drar mina fingrar, handflator, bara underarmar långsamt över saker och ting. bara en sådan sak som att känna ytan på mitt tangentbord rispar min inre tomhet och sänder ut ringar av värme.(kanske är det inte tomt där längre?) mina fingertoppar har varit bortdomnade under så lång tid att jag har glömt bort hur det kändes att känna... måste testa om jag känner värme/kyla igen...lena stenar, grova stenar, sand, marmor, bark, glas, silke, ull...kanske är det dags för en bit lera igen?... eller varm hud? känner mig hoppfull inför framtiden. dofter har börjat tränga igenom mina barriärer, känner för att dra in dem djupt genom näsborrarna. med slutna ögon. rytmen har jag börjat känna i min solar plexus igen, musiken pulserar i magen istället för i huvudet och fötterna.
jag är definitivt på väg tillbaka...

molnen jagas snabbt av vinden... Susie Suh´s röst strömmar ur högtalaren och ger min själ gåshud...


har inte bestämt mig än huruvida jag ska etikettera det här inlägget som galenskap, sensualism eller bara ren och skär avundsjuka? :P