Mod?

Sprang över till Konsum för att köpa en flaska Evian, en Toblerone och en ask svenska jordgubbar.

Står vid kassan, snäll äldre tant ställer sig efter mig i kön. Lämnar sin korg, linkar iväg för att hämta glass (grekisk yoghurt med honung). Sur tant kommer fram, ställer sig bakom mig, struntar i korgen på golvet. Snälla tanten hinner tillbaka "i tid" men sur tant låtsas som om det regnar. Snälla tanten ser...snäll och hjälplös ut. Tittar på mig med bedjande ögon men säger ingenting. Jag tvekar i sammanlagt två sekunder sedan drar jag snabbt på mig min skinande rustning och ...Jeezus...jag låter mig dras in i struntsaker igen...talar om för sura tanten att snälla tanten var faktiskt före henne. Hon glor på mig ilsket och svarar att det inte spelar väl någon roll, hon har bara ett salladshuvud och två tomater. Jag spänner ögonen i henne (tro mig, jag är jäkligt bra på det ) och svarar att det visst spelar roll och släpper henne inte med blicken. Hon blir ännu surare, börjar rycka på sina axlar aggressivt och tar ett steg tillbaka. Snäll tant ursäktar sig och plockar upp sina varor på bandet mumlande "öööh, det spelar ingen roll".
Jag känner mig småirriterad och missnöjd.

Just när jag håller på att betala viskar snälla tanten i mitt öra:
"Tack, du modiga!". Ordagrant.
Jag ler mot henne men har bara lust att skrika. Nejjj tant! Det här är inte mod. Det här är feghet. Det är min förbannade feghet inför att fatta modiga beslut i mitt eget liv. Inga problem med att "stå upp för mig själv", men sådant gäller oftast struntsaker. Saker som inte är viktiga.
Jag är modig för andra för att slippa vara det för mig själv. Förr lurade jag tom mig själv. Nu ser jag igenom det.
När kommer jag att våga vara modig på riktigt?