lera

Mår bra men är melankolisk ändå. Känns som om allt har kommit till ett avslut. Eller så står jag bara fastvuxen i lera. Kan inte lyfta på fötterna. Står jag kvar eller kämpar ett tag till så gräver jag mig bara djupare. Så jag står här andlös och väntar. Väntar på vad? Att någon kommer och räddar mig? Det kommer inte att ske. Alla måste rädda sig själva. Om de kan. Jag vet att jag inte kan vänta hur länge som helst. Någon gång måste jag röra på mig.