Hehe, det verkar som att så fort jag har fått "min" man ur systemet, har mitt intresse svalnat ;) kommer nog inte göra något mer med dem, de får helt enkelt göra det bästa av sina förutsättningar och leva lyckliga i alla sina dagar. På min förnsterkarm.
Från början var det inte alls var meningen att skapa en man. När jag satte mig med lerklumpen hade jag en ensam kvinnlig figur i huvudet med fötter förvandlade till rötter och armar utslagna (lite som da Vincis människa) men med vingar istället för armar...det var så jag kände då och fortfarande känner. Längtar bort men känner mig fastvuxen. Gillar fortfarande idén och jag kommer definitivt att försöka omsätta motivet i lera men det gäller att hitta rätt musik och rätt sinnestillstånd. Det verkar nämligen vara så att jag inte bestämmer över något när det kommer till att knåda lera. Eller så är det så att mitt undermedvetna bestämmer?
Jag börjar lyssna på en viss musik och det bara blir vad det vill bli. Så blev det den här gången också.
Sist jag gjorde "ett par" i lera, blev jag beskylld för att vara häxa...(!) Under normala omständigheter hade jag tagit det jag som en komplimang, men M satte det i samband med negativ utövning av häxeri och då var det min tur att ta väldigt illa vid mig. (Inget kan ligga längre bort från sanningen, för nog måste det finnas någon människa som kan tänka sig att älska mig för min egen skull, utan häxerier?!) M låg i badkaret vid det tillfället och utan ett ord hämtade jag den förbannade lerfiguren och sänkte ner den bredvid honom tills den löstes upp helt och allt som blev kvar var en lerhög. Bredvid en b..shög. Ahh! Äntligen har jag fått ur mig det här med. Verkar som om "storstädningen" fortsätter... fast det här verkar vara sista fasen. Förhoppningsvis.
Sedan dess har jag inte känt för att arbeta i lera, alla mina känslor tycks ha fastnat inuti mig. Aldrig har jag träffat på en annan människa som har hindrat och hämmat mig mer än vad han gjorde och jag hoppas verkligen att jag inte behöver träffa några fler. (Ja, jag är medveten om att vi drar till oss bla-bla) Det känns i alla fall - ursäkta uttrycket- JÄVLIGT skönt att det har lossnat och äntligen ha fått igång flödet, så nu kan vad som helst hända! (Och nu får jag snällt gå och tvätta munnen med tvål :))
Tillbaka till lermannen :) Jag tycks sakna fantasi, så jag brukar uppkalla mina figurer efter skivan som de "föddes" till. Älskar den som heter Karmapa, ex vis, uppkallad efter en tibetansk meditations CD. Den här senaste föddes till en skön mix av finfina låtar men den saknar titel. Any ideas, Mr Hotpants, mixens "upphovsman"? ;) Fast du kanske inte vill sjunka så lågt som att namnge frivola lerfigurer :D
Comments